Relationer - ett arbete

En sak är att trivas med sig själv. Jag har ju tidigare skrivit om vikten av att äntligen börja tycka om sitt eget sällskap, inte desperat försöka ha folk omkring sig varje stund av rädsla för att vara ensam. Självvald ensamhet har sina fördelar och samvaro med en själv är av stor vikt.

Men sen börjar trappor.

Nästa steg är samvaro med andra. Som jag också nämnt förut, behöver människan social kontakt för att kunna växa och må bra. Och har man varit - eller känner sig, det räcker - avskärmad från andra så är det svårt att komma tillbaka. Lätt knyter man kontakter i ung ålder och det blir svårare med åren.

Det är ett jobb att fördjupa relationer och den ensamme kan känna sig uppgiven många gånger på vägen dit. Men att inte ge upp, att systematiskt och tålmodigt vänta och framför allt ge själv ska löna sig.
Håll kontakten. Hör av dig lite då och då. Föreslå saker ni kan göra tillsammans. Bjud hem till dig på middag eller fika. Det är inte med alla du kommer bli bundis men du kommer närmre vissa i alla fall. Relationer bygger på ömsesidigt utbyte, så erbjud dig, din tid och din uppmärksamhet.

Ensamhet

Länge sen nu. Hej bloggen.

Har tänkt en del kring ensamhet på sistone. Det självvalda och den oönskade. Hur man kan vara för sig själv och må ypperligt i sin egen persons närvaro, och hur man kan vara omgiven av många och samtidigt känna sig ensammast i världen.

Det är en fin linje det där, en skör gräns. För visst har jag tyckt om mig själv mer och mer för varje år, uppskattat mig själv och mitt eget sällskap och på länge inte känt påträngande desperat behov av att omge mig med andra, liksom ösa på folk för att slippa stå ut med sina egna tankar och framför allt, sig själv. Det som gör att vissa klarar inte av att vara ensamma utan kastar sig in i relation efter relation för att lägga förväntningar på egen lycka på sin partners axlar. Mer än vad är mänskligt möjligt, i ärlighetens namn.

Men på sistone har jag insett att jag inte är så stark som jag trott. För ensam är inte stark. Och jag pratar nu inte om s.k. romantiska relationer. Nej, det gäller relationer generellt. Människan är ett flockdjur och vi överlever inte utan varandra. För att kunna känna glädje och välbehag måste man ha ett socialt kontext. Men det kan vara riktigt knepigt att skapa nära relation till en annan. Ibland känns det som att jag gör inget annat än försöker - och ändå går det inte riktigt hela vägen.

Visst finns det några som jag kan vända mig till när nöden detta kräver. Men jag önskar att jag hade några att dela glada stunder med också...

Sorgebearbetning

Läser  boken Sorgebearbetning. En hyfsat bra bok med många slående passager och aha-upplevelser lite här och var. Många citat skulle jag kunna anföra från den, klart läsvärd om man har varit med om en förlust (och vem har inte det?).

Nyligen fastnade jag på ett stycke:
"Fullbordan innebär inte att du glömmer den du älskade. [...] Det enda som kan hindra dig nu är rädslan för att du ska glömma den du älskade. Det är inte möjligt."

No shit, Sherlock.

Sömnlös

Natt utan sömn igen. Händer ibland, med fördel under helgen som nu. Vid läggdags får jag för mig att gräva upp någon gammal låt och bara lyssna på den. Sen går jag och lägger mig. Jo, tjena.

Bäst är kasettbanden. Man plockar fram det som ser äldst ut och helt omärkt, förstås. Ska bara kolla vad som finns på det. Och så flyter man på en minnesvåg på en timme. Varenda låt är ju förknippad med specifika platser, personer, händelser. Bitterljuvt.

I natt flöt jag tillbaka till tonåren.

Sorgebearbetning

Egentligen var det tänkt att den här bloggen skulle handla om min personliga utveckling, som kom igång efter ytterligare en förlust. Jag hade merparten av mitt liv varit nedfryst, trängt undan och förnekat en massa saker. Och allt leder till enorm sorg som förblev obearbetad.

Min utveckling går hand i hand med sorgebearbetning. Jag är starkt övertygad om att man inte kan blomma ut i sin fulla prakt om man inte har jobbat färdigt med förlusten och inte tagit sig genom sorgen.

Det är verkligen dags för mig att sluta skylla ämnet och börja skriva om det.

Bakåtkryp

Bakslag. Funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Halkat och slagit näsan blodig inom just det jag är både bra på och känner mig annars bra med att ägna mig åt.
Helvete.
Vad nu då?
Om jag inte kan vara bra på det jag är bäst på?

Underbara, välbekanta underlagskänslan.

...

Ord.
Utan vingar.
Och ändå vingslagsbrus.

...

En månad
Ett dödsfall
En födelse
Ett varv av livets envisa evighet

Tacksamhet

Länge sen nu.
Varit turbulent och några varv med berg- och dalbanan igen.
Men en sak har växt de senaste månaderna och först nu kan jag sätta ord på det.

Jag är tacksam. Helt otroligt vad det egentligen låter patetiskt. Men så är det. Det har nu varit så många dagar där jag lagt mig med inte bara tanken, utan även känslan: Det här var en bra dag.
Och det är inte stora glädjefyrverkerier det rör sig om. Inte under de mest positiva perioderna heller.
Men att det kan vara så skönt att ta en varm dusch när man är trött och kall. Träffa en vän och samvara. Bli trött efter jobbet. Smaken av favoritte, ljudet av omtyckt musik. Vanliga små ting som förgyller tillvaron.
Tack livet för att du finns!

Minnet är bra underligt!

Sitter och är på väg till årets fest, liksom. Läser random inlägg på nätet halvt slentrianmässigt. Och ka-boom!! flashar ett minne förbi och en sekund senare ett liknande från helt annan epok, annan tid, annat sammanhang. Ord som någon sagt, som borrat ett djupt hål inom mig, vid båda tillfällen samma ord och det blir jag medveten om först nu, ser hur de biter varandra i svansen, hur otroligt sammankopplade dessa händelser var. Jag får sår på nytt för gamla smärtan lever kvar och jag inser att dessa två separata men ack så identiska tillfällen hänger starkast möjligt med vad som varit den dominerande kraften under största delen av mitt liv: känslan av skuld.

Insikten slår till utan förvarning med sådan kraft att jag får tårar i ögonen, allt medan jag är på riktigt gott humör på väg till årets fest.
Never underestimate the power of memory.