Så trött på allt ibland. Satt på jobbet och började snyfta och hålla emot för att inte börja storgråta. Turligt nog var det sista halvtimmen så jag kunde åka hem, stänga om mig och låta allt komma ut. Jag bara grät och grät och grät i över en timme, tills en vän ringde efter att ha känt på sig att något var på gång. Tack, vännen!
Jag är bara så trött på att inte kunna slå igenom på jobbfronten. Speciellt nu, när jag inser vad jag kan, att jag är värdefull, och inte kan gå vidare, utvecklas, växa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar