Allt går i vågor. Det är långt ifrån första gången. Det verkar vara naturens lag på något vis - när allt blir som mörkast, när det bara blir värre och värre, när man till slut förlorar hoppet... då vänder det.
Konstigt nog precis när man ger upp, är det för att man förlikar sig med ödet? Eller för att världen, livet, universum är en sinusoid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar