Tacksamhet

Länge sen nu.
Varit turbulent och några varv med berg- och dalbanan igen.
Men en sak har växt de senaste månaderna och först nu kan jag sätta ord på det.

Jag är tacksam. Helt otroligt vad det egentligen låter patetiskt. Men så är det. Det har nu varit så många dagar där jag lagt mig med inte bara tanken, utan även känslan: Det här var en bra dag.
Och det är inte stora glädjefyrverkerier det rör sig om. Inte under de mest positiva perioderna heller.
Men att det kan vara så skönt att ta en varm dusch när man är trött och kall. Träffa en vän och samvara. Bli trött efter jobbet. Smaken av favoritte, ljudet av omtyckt musik. Vanliga små ting som förgyller tillvaron.
Tack livet för att du finns!

Minnet är bra underligt!

Sitter och är på väg till årets fest, liksom. Läser random inlägg på nätet halvt slentrianmässigt. Och ka-boom!! flashar ett minne förbi och en sekund senare ett liknande från helt annan epok, annan tid, annat sammanhang. Ord som någon sagt, som borrat ett djupt hål inom mig, vid båda tillfällen samma ord och det blir jag medveten om först nu, ser hur de biter varandra i svansen, hur otroligt sammankopplade dessa händelser var. Jag får sår på nytt för gamla smärtan lever kvar och jag inser att dessa två separata men ack så identiska tillfällen hänger starkast möjligt med vad som varit den dominerande kraften under största delen av mitt liv: känslan av skuld.

Insikten slår till utan förvarning med sådan kraft att jag får tårar i ögonen, allt medan jag är på riktigt gott humör på väg till årets fest.
Never underestimate the power of memory.

Beroenden

Jag, i min psykologiska vetenskapliga okunskap, har kommit fram till något som mer eller mindre bekräftats av en psykoterapeut.

Såhär har jag tänkt:
Våra beroenden - rökning, drickande, spel, shopping etc - är en spegel av oss själva. De är ett tecken på att vi har andra beroenden här i livet, känslomässiga. Det blir som ett problem vi skapar för att fly undan andra, verkliga problem som vi bör handskas med men inte riktigt orkar.

Vad tycker du?

Att tämja sina drömmar

Asså, jag har fortfarande inget körkort. Har förvisso övningskört några gånger i mitt liv, men i slutändan blev det för dyrt.

Fine. Jag bor i huvudstaden och tar mig fram överallt ändå.

Däremot har jag drömt om bilkörning otaliga gånger. För det mesta har det handlat om att behovet uppstår, jag sätter mig bakom ratten och vips så klarar jag inte av det, har ingen kontroll över fordonet och kan krocka med vem som helst, när som helst.

Nuförtiden handlar det endast om att jag inte kan bromsa i tid. Det tar jag som ett gott tecken, som att från att ha gått från ingen koll till att tar jag fart, då djävlar!!! För dessa drömmar är ju en metafor för min livsresa :-)

Ordtorka

Jag är så trött. På livet. Fast - nej, tvärtom. Livet gör mig trött för att det händer så mycket. Dels verkligheten, men på den lägger sig ett tjockt lager med minnen som dyker upp från ingenstans som nycklar till mitt innersta. Små undanträngda händelser som jag starkt känner är viktiga för vem jag är idag ploppar nu upp i situationer då jag är kanske lite mer emotionell, mer öppen mot det jag ser runt omkring, tillfällen då jag ser här och nu med lite mer öppna ögon än vanligt. Och så nutida känslomässiga kamp på alltihop.

Jag har så många gånger velat skriva om vad som pågår inom mig. Men det har varit alldeles för många reflektioner, alldeles för få ord. Min energi har inte räckt till.

Om...

Om du gör något som får dig att må bra...fortsätt med det.

Om du känner att du växer inombords när du träffar vissa människor...fortsätt med att umgås med dem.

Om du blir av med din energi när du umgås med någon...sluta då upp med att träffa denna person!

Vågor

Allt går i vågor. Det är långt ifrån första gången. Det verkar vara naturens lag på något vis - när allt blir som mörkast, när det bara blir värre och värre, när man till slut förlorar hoppet... då vänder det.

Konstigt nog precis när man ger upp, är det för att man förlikar sig med ödet? Eller för att världen, livet, universum är en sinusoid?

!

Det finns ingen sommar utan vinter, värme utan kyla, sol utan regn, dag utan natt och tro utan tvivel.
Tänk på det varenda gång du tvivlar på dig själv och kom ihåg helhetsbilden.

Ego?

Jag håller på att bli ego.

Kan jag helt sonika bry mig om mig själv?
Får jag....?

Hmm...

Har fått en insikt som jag inte riktigt kan sätta finger på, än mindre ord. Det är något jag börjar fatta, en öppning sker. Jag kan inte uttrycka vad det är, jag vet bara att det är mycket positivt!

Två sätt att hindra sin egen utveckling

Läser en intressant bok om personlig utveckling. Har redan insett att jag har två egenskaper som håller mig på plats och inte låter mig att blomma upp:

1. Perfektionism
Jag skulle alltid vara tvungen att ha högsta betyg. Bra räckte inte, bäst skulle det vara. Jag som var så smart och intelligent, visst borde jag ha det! Hade jag bara tillräckliga betyg betydde det att jag inte jobbade tillräckligt hårt. Allt det här har hängt med mig från min barndom där jag kände att jag kan inte svika släkten som trodde på mig. Senare i livet omvandlades det till prestationsångest och ständiga känslor av otillräcklighet.

2. Rädsla för nederlag
Hänger ihop med nummer ett. Att vara sämre än andra, att inte prestera tillräckligt, att vara den som inte klarar av saker. Resultatet blir att jag backar i ingångsskedet, inte vågar satsa, är rädd för att ens försöka. Vegetation och att gå med på vad som helst av rädsla att jag misslyckas.

Nu är jag inte den personen längre, men en del av den synen på mig själv sitter kvar. Det är bra frigörande att kunna se och reflektera över dessa mekanismer, chans för vidareutveckling finns :-)

...

Ibland måste man kanske bara nå botten, innan man vandrar mot toppen.

Upp och ner

Allt skakar, gungar just nu. Är det inte det ena så är det det andra. Inne på vecka tre med sömnproblem och magknip.
Gör ont som fan när närmaste bara bryter kontakten för att man säger ifrån, men in i helvete heller att jag låter mig fortsätta utnyttjas! I refuse to be a victim ;-)

Långa avsked

Jahapp. Ingen har någonsin påstått att det här med att förlora en människa från sitt liv skulle vara enkelt, lätt och behagligt. Har faktiskt hört tvärtom ;-)

Vissa försvinner för gott, andra kanske finns kvar men i ett annat egenskap, en annan dimension. Att det händer är smärtsamt och ska göra ont, även om man gärna vill springa ifrån det och återgå till det som varit, "det var ju bättre förr". Men nu är inte förr och att hoppas att saker och ting blir som förr i tiden, är att hoppas på det omöjliga; ingen har någonsin lyckats vrida tillbaka tiden.

Du behöver inte bli arg

Det finns få saker som får mig mer att se rött än den här frasen. I stundens hetta, mitt i ett häftigt meningsutbyte, bland alla flödande känslor, då jag är uppriktigt upprörd och säger ifrån. Hör jag det då, tappar jag tråden och känner ilskan växa inombords ännu mer.

Jag har länge inte kunnat sätta ord på varför det blir så, varför jag känner som jag gör och effekten blir tvärtemot den av uttalaren önskade. Till slut har jag kommit underfund med det och kan formulera det på följande vis:

Sant. Jag behöver inte bli arg. Jag behöver inte heller bli ledsen eller glad. Men känslor är inte något man BEHÖVER, de kommer och går, och bara finns helt enkelt. Jag blir arg när jag känner ilska, jag blir ledsen när jag känner sorg och jag blir glad då jag känner glädje. Och allt detta av den enkla anledningen, att jag är mänsklig.

Äkthet berör

Jag ringde mormor för att gratta på hennes namnsdag ( hon fyller inte år och det är trevligt att bli uppmärksammad någon gång på året). Mina morföräldrar är 80+, bor långt bort och jag har möjlighet att träffa dem alldeles för sällan, och det är en av skuggorna jag bär med mig i mitt liv.

En märklig dialog utspelade sig:
Jag: Hur är det med er?
Hon: Det går an. Långsamt närmar vi oss slutet.
Jag: Slutet på berättelsen...?
Hon: Ja. Så är det, inget att skämmas för. Det är inget annat än naturligt.
Jag: Sant. Men det är viktigt att även i sista kapitlet inte bara stå ut, bita ihop och vänta på slutet, utan ha in glädje ända till sista bladet.
Hon: Javisst. Mycket kloka ord, gumman.

Det där samtalet gjorde mig sorgsen, djupt berörd och framför allt oerhört varm i hjärtat. Jag har lärt mig att inte skjuta ifrån mig alla obehagliga känslor så fort de kommer, utan hålla ut för att ha mer närvaro i stunden med någon annan eller mig själv. Men jag fick en liten chock - livets slutskede var inte något mormor brukade prata om. Morfar - ja, vi har haft några samtal där mormor efter ett tag kommer in och säger "nä nu pratar vi om trevligare saker". Och nu det här... Det kändes på något sätt mer definitivt, mer äkta, mer nära sanningen och hjärtat.

Och jag blev fundersam. Och tacksam.

Livet - en fjällvandring

Såg för inte så länge sedan en bild. En massa stenar, stig i bergen, kämpig uppförsbacke. Och så text:

Sluta klaga över uppförsbackar när du är på väg mot toppen!

Har jag nämnt att berg och fjäll är min passion? Att ett bra år är ett där jag har fått vandra uppåt? Ja, det bidrar nog till att jag kände mig så träffad av bilden. För det är precis så det är: jag vet att jag är på väg uppåt. Jag kan redan ana toppen :-)

Så trött

Så trött på allt ibland. Satt på jobbet och började snyfta och hålla emot för att inte börja storgråta. Turligt nog var det sista halvtimmen så jag kunde åka hem, stänga om mig och låta allt komma ut. Jag bara grät och grät och grät i över en timme, tills en vän ringde efter att ha känt på sig att något var på gång. Tack, vännen!

Jag är bara så trött på att inte kunna slå igenom på jobbfronten. Speciellt nu, när jag inser vad jag kan, att jag är värdefull, och inte kan gå vidare, utvecklas, växa...

...

Ont. Växtvärk i själen.

Omvälvande tillvaro

Det är mycket som händer nu. En del utåt kanske, det verkar som om några bollar är i rullning och annat än det vardagliga dyker upp här och var. Men mest händer inom mig. En del relationer evoluerar, nya etableras, forna bearbetas. Min historia, mina erfarenheter, min självbild. Jobb, familj, kärlek, vänskap, passioner och mitt livs trauma - det känns som att många fronter krockar, något hänger i luften och snart kommer allt explodera. Jag går genom den här krisen närvarande och riktigt nyfiken på hur det kommer att vara när bubblan spricker. Hur jag kommer att vara när jag slutligen rest upp mig.

Och nu ska jag under tiden möblera om :-)

Inhopparen?

Kom nu ihåg:
(förnekelse och förträngning är underbara mekanismer)

Blev uppringd av far på alla hjärtans dag. Med grattis och allt. Mysigt och inget konstigt med det, om han inte hade sagt
- jag kan inte ringa mitt lilla hjärta, men jag har ju mitt stora hjärta
(lillsyrran befinner sig på andra sidan jordklotet)
- Jaha, säger jag, så jag är extra dotter då som du ringer i brist på din ordinarie?
- naä, jag ringde ju tidigare i förmiddags men du svarade inte.

Förvisso. Men vi har aldrig pratat med anledning av den dagen, det har alltid varit deras grej. Att stunta som den bästa dottern känns...sådär, kanske?

Rannsaka dig själv!

I morse gjorde jag något jag egentligen inte ville. Eller kanske lät någon annan göra det. Jag kom på mig själv att tänka "Vad håller du på med? Varför gör du det? Vad är det för mening med det här?"

Nu var det ju inte något jag var helt emot. En och annan hade sagt "Vad gnäller du om då?". Det är oftast bara å bita ihop i t.ex. arbetslivet. Men när det kommer till relationer människor emellan så är det enorm skillnad mellan att inte ha något emot och att vilja.

Stärk dig!

Du är inte vad du inte kan. Uppskatta dig själv. Stärk dig. Bara det.

Att förlora sin katt

Kände plötsligt den äckligt välkända känslan av saknad (kände kända känsla, kaka på kaka, jag vet). Saknad och handfallenhet, uppgivenhet inför att saker tas ifrån mig.

Jag hade en gång en katt. Det var en buse som var med mig genom min uppväxt. Jag fick honom på min 7-årsdag. Han var svårt sjuk och fick avlivas när jag var gravid för första gången. Men redan innan dess hade jag förlorat honom. Vid 15-års åldernblev jag av med allt av betydelse och så även min katt. Jag kunde inte ha honom med mig, han fick bo hos någon annan och varje gång jag såg honom blev jag smärtsamt medveten om att han inte var min längre.

Vet du hur det är att titta på något från ditt forna liv och känna att du inte har rätt till det längre? att inte ha något som är ditt?

Sjuk

Fått sätta livet på paus när febern kom och segrade. Det blir inte alltid som man planerat och det får man smälta. Och så är man svag och eländig ibland och det är helt ok.

Våra tiders prestationsångest...

Om!

Mina missöden, mina odugliga försök att hitta jobb, alla rester från herrabordet som är långt under min kompetens, mitt kunnande och potential.

Och plötsligt slog tanken till: men tänk om jag lyckas?

Ja, tänk OM! Herregud, kan det vara så att jag fortfarande är rädd för framgång, har problem med att ta för mig och tycker att jag egentligen inte förtjänar att lyckas?
Usch så lång väg kvar!

Skit i Jante!

Gjorde en massa grejer för mig själv idag. Liksom, tvärtemot och feeling-good, typ. Åt lunchmat till frukost I SÄNGEN, satt i pyjamas halva dan, läste något jag längtat efter att få läsa tills ögonen tröttnade, sen gick iväg och tränade sånt kroppen gillar bäst. Och så på vägen hem sprang en otyglad tanke igenom mitt huvud:
Att må såhär bra borde vara straffbart.

FNYS. Hej och dra åt skogen, uppväxtarvet :-)))

Utanför...

Varför?

Varför kommer igen den där känslan av att finnas bakom en glasvägg, att vara bortglömd, att så mycket vilja men inte nå fram till andra?
Att andra roar sig, gör det som är mest värdefullt - ses, umgås, tillbringar tid tillsammans, medan jag tvinar bort i min ensamhet och min illusion av att allt är härligt och jag mår bra?

Var i helvete kommer allt detta ifrån?!?

Har du gjort något för dig själv idag?

Gud så skönt det var att träna! Och nu är jag på väg till en första lektion på en kurs i ett ämne som intresserar mig enormt. Något för kroppen, något för sinnet :-)

Det finns så mycket runt omkring och inom mig som är kämpigt, kräver och tar energi, äter upp mig. Det är otroligt viktigt att man gör något för sig själv, att man inte sätter sig själv sist i kön för allt som ska betas av. Att hitta det man gillar, att ta sig tid att göra det och att tillåta sig själv att njuta av det ger ork i vardagen och motgångarna och är livsviktigt! Livet kräver livslust, livet är ingen bestraffning. Oavsett vad någon annan tycker så har du rätt att må bra!

Självkänsla

Haft en svacka i veckan. Känslor av värdelöshet, av att vad jag än gör så kommer jag inte att lyckas, att jag inte kan påverka mitt liv. Den gamla vanliga visan, liksom. Förr fick en sån dag mig att bara falla längre och längre ner i ett depressivt tillstånd, evig nedåtgående spiral. Nu unnar jag mig faktiskt lyxen att tillåta mig själv att ha sämre perioder utan att dränkas i skuldkänslor. Herregud, man är ju inte mindre än en människa. Och människan är inte och ska inte vara perfekt.

Jag tänkte då lite på vad man kan och inte kan och vad man förutsätter om sitt kunnande.
- Kan du rida?
- Jag vet inte, jag har aldrig provat.

Okontakt

Den där känslan, igen. Bortstött, utesluten, obehövd. Inte helt välkommen, inte helt med. Att glida på orden, surfa på fraserna, bolla med meningarna utan att nå INNEHÅLLET. Telefonsnack om oväsentligheter. Hur har du haft det? Hur mår din äldre son? Vi ska på fest hos bekanta.

Det smärtar att kärlek kan fördelas ojämnt, värderas, strös runt efter förtjänst. Eller är det kärlek?

Varför pratar du inte med mig på riktigt, pappa?

Nyårslöften

Kom just på att jag inte har haft en minsta tanke på något nyårslöfte i år. Inte de senaste 2-3 heller, fast då bestämde jag mig vad jag skulle satsa på generellt, vilken "gren" av livet. Det har varit bostad, städa i relationsgarderoben och karriär senast. Förra årets satsning gick åt skogen och något som jag planerat skjuta på till senare tog stor plats.

I år då? Jag har redan slutat röka (gör det sporadiskt utan skuldkänslor), jag tränar redan, jag har börjat göra saker för min egen skull och fördjupa relationer med andra. Även en generell satsning på ett område är svår när livet bär med sig överraskningar och kan inte detaljplaneras. Det konstiga är att jag inte störs alls av tanken på brist på nystart. Kanske är det ett tecken på att jag äntligen har börjat uppskatta varje dag på året och förändras utan yttre press?

Bloggar man om sånt?

Jaha.
Har under min research innan jag kom hit snubblat över en del info om att psykologer bloggar minsann inte. Samtidigt finns det massvis med professionella bloggar i branschen - kloka råd, nya rön och trender och teorier inom vetenskapsgrenen. På intet sätt dåligt att de finns, absolut, men puh så opersonligt och....onära, overkligt, teoretiskt.

Inte för att jag har någon ambition att slå hål i väggen (som inte existerar). Att psykologer inte lämnar ut sig genom att skriva i det offentliga rummet om sina egna erfarenheter och problem som de tampas med är ett klokt val - deras privata liv kan påverka negativt deras yrkesutövning. Jag däremot är ingen psykolog, terapeut eller utbildad hjärnskrynklare. Jag har intresse för vårt mänskliga samspel, psykologiska mekanismer och erfarenhet av personlig utveckling och kan säga att det bästa är att se skal för skal åka av och det är den underbaraste upplevelsen som finns - att lära känna sig själv bättre och bättre.

Det krävs mycket eget arbete, det tar emot starkt rätt ofta då skyddsmekanismerna slår till. Är man envis så går det ändå, gör ont som fan många gånger när man blir medveten om sådant man har slängt långt ner i en mörk håla för att glömma. Men att gå genom den processen är värt all möda - att bli starkare, att börja ana vem jag är bortom alla förväntningar och förutsättningar, att börja leva mitt eget liv på riktigt. Du får gärna följa mig på vägen om du är nyfiken och bedöma själv; är jag logisk eller bara psyko ;-)