Jag, i min psykologiska vetenskapliga okunskap, har kommit fram till något som mer eller mindre bekräftats av en psykoterapeut.
Såhär har jag tänkt:
Våra beroenden - rökning, drickande, spel, shopping etc - är en spegel av oss själva. De är ett tecken på att vi har andra beroenden här i livet, känslomässiga. Det blir som ett problem vi skapar för att fly undan andra, verkliga problem som vi bör handskas med men inte riktigt orkar.
Vad tycker du?
Asså, jag har fortfarande inget körkort. Har förvisso övningskört några gånger i mitt liv, men i slutändan blev det för dyrt.
Fine. Jag bor i huvudstaden och tar mig fram överallt ändå.
Däremot har jag drömt om bilkörning otaliga gånger. För det mesta har det handlat om att behovet uppstår, jag sätter mig bakom ratten och vips så klarar jag inte av det, har ingen kontroll över fordonet och kan krocka med vem som helst, när som helst.
Nuförtiden handlar det endast om att jag inte kan bromsa i tid. Det tar jag som ett gott tecken, som att från att ha gått från ingen koll till att tar jag fart, då djävlar!!! För dessa drömmar är ju en metafor för min livsresa :-)
