Länge sen nu. Hej bloggen.
Har tänkt en del kring ensamhet på sistone. Det självvalda och den oönskade. Hur man kan vara för sig själv och må ypperligt i sin egen persons närvaro, och hur man kan vara omgiven av många och samtidigt känna sig ensammast i världen.
Det är en fin linje det där, en skör gräns. För visst har jag tyckt om mig själv mer och mer för varje år, uppskattat mig själv och mitt eget sällskap och på länge inte känt påträngande desperat behov av att omge mig med andra, liksom ösa på folk för att slippa stå ut med sina egna tankar och framför allt, sig själv. Det som gör att vissa klarar inte av att vara ensamma utan kastar sig in i relation efter relation för att lägga förväntningar på egen lycka på sin partners axlar. Mer än vad är mänskligt möjligt, i ärlighetens namn.
Men på sistone har jag insett att jag inte är så stark som jag trott. För ensam är inte stark. Och jag pratar nu inte om s.k. romantiska relationer. Nej, det gäller relationer generellt. Människan är ett flockdjur och vi överlever inte utan varandra. För att kunna känna glädje och välbehag måste man ha ett socialt kontext. Men det kan vara riktigt knepigt att skapa nära relation till en annan. Ibland känns det som att jag gör inget annat än försöker - och ändå går det inte riktigt hela vägen.
Visst finns det några som jag kan vända mig till när nöden detta kräver. Men jag önskar att jag hade några att dela glada stunder med också...
