Läser boken Sorgebearbetning. En hyfsat bra bok med många slående passager och aha-upplevelser lite här och var. Många citat skulle jag kunna anföra från den, klart läsvärd om man har varit med om en förlust (och vem har inte det?).
Nyligen fastnade jag på ett stycke:
"Fullbordan innebär inte att du glömmer den du älskade. [...] Det enda som kan hindra dig nu är rädslan för att du ska glömma den du älskade. Det är inte möjligt."
No shit, Sherlock.
Natt utan sömn igen. Händer ibland, med fördel under helgen som nu. Vid läggdags får jag för mig att gräva upp någon gammal låt och bara lyssna på den. Sen går jag och lägger mig. Jo, tjena.
Bäst är kasettbanden. Man plockar fram det som ser äldst ut och helt omärkt, förstås. Ska bara kolla vad som finns på det. Och så flyter man på en minnesvåg på en timme. Varenda låt är ju förknippad med specifika platser, personer, händelser. Bitterljuvt.
I natt flöt jag tillbaka till tonåren.
Egentligen var det tänkt att den här bloggen skulle handla om min personliga utveckling, som kom igång efter ytterligare en förlust. Jag hade merparten av mitt liv varit nedfryst, trängt undan och förnekat en massa saker. Och allt leder till enorm sorg som förblev obearbetad.
Min utveckling går hand i hand med sorgebearbetning. Jag är starkt övertygad om att man inte kan blomma ut i sin fulla prakt om man inte har jobbat färdigt med förlusten och inte tagit sig genom sorgen.
Det är verkligen dags för mig att sluta skylla ämnet och börja skriva om det.
Bakslag. Funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Halkat och slagit näsan blodig inom just det jag är både bra på och känner mig annars bra med att ägna mig åt.
Helvete.
Vad nu då?
Om jag inte kan vara bra på det jag är bäst på?
Underbara, välbekanta underlagskänslan.
