...

Ont. Växtvärk i själen.

Omvälvande tillvaro

Det är mycket som händer nu. En del utåt kanske, det verkar som om några bollar är i rullning och annat än det vardagliga dyker upp här och var. Men mest händer inom mig. En del relationer evoluerar, nya etableras, forna bearbetas. Min historia, mina erfarenheter, min självbild. Jobb, familj, kärlek, vänskap, passioner och mitt livs trauma - det känns som att många fronter krockar, något hänger i luften och snart kommer allt explodera. Jag går genom den här krisen närvarande och riktigt nyfiken på hur det kommer att vara när bubblan spricker. Hur jag kommer att vara när jag slutligen rest upp mig.

Och nu ska jag under tiden möblera om :-)

Inhopparen?

Kom nu ihåg:
(förnekelse och förträngning är underbara mekanismer)

Blev uppringd av far på alla hjärtans dag. Med grattis och allt. Mysigt och inget konstigt med det, om han inte hade sagt
- jag kan inte ringa mitt lilla hjärta, men jag har ju mitt stora hjärta
(lillsyrran befinner sig på andra sidan jordklotet)
- Jaha, säger jag, så jag är extra dotter då som du ringer i brist på din ordinarie?
- naä, jag ringde ju tidigare i förmiddags men du svarade inte.

Förvisso. Men vi har aldrig pratat med anledning av den dagen, det har alltid varit deras grej. Att stunta som den bästa dottern känns...sådär, kanske?

Rannsaka dig själv!

I morse gjorde jag något jag egentligen inte ville. Eller kanske lät någon annan göra det. Jag kom på mig själv att tänka "Vad håller du på med? Varför gör du det? Vad är det för mening med det här?"

Nu var det ju inte något jag var helt emot. En och annan hade sagt "Vad gnäller du om då?". Det är oftast bara å bita ihop i t.ex. arbetslivet. Men när det kommer till relationer människor emellan så är det enorm skillnad mellan att inte ha något emot och att vilja.

Stärk dig!

Du är inte vad du inte kan. Uppskatta dig själv. Stärk dig. Bara det.

Att förlora sin katt

Kände plötsligt den äckligt välkända känslan av saknad (kände kända känsla, kaka på kaka, jag vet). Saknad och handfallenhet, uppgivenhet inför att saker tas ifrån mig.

Jag hade en gång en katt. Det var en buse som var med mig genom min uppväxt. Jag fick honom på min 7-årsdag. Han var svårt sjuk och fick avlivas när jag var gravid för första gången. Men redan innan dess hade jag förlorat honom. Vid 15-års åldernblev jag av med allt av betydelse och så även min katt. Jag kunde inte ha honom med mig, han fick bo hos någon annan och varje gång jag såg honom blev jag smärtsamt medveten om att han inte var min längre.

Vet du hur det är att titta på något från ditt forna liv och känna att du inte har rätt till det längre? att inte ha något som är ditt?

Sjuk

Fått sätta livet på paus när febern kom och segrade. Det blir inte alltid som man planerat och det får man smälta. Och så är man svag och eländig ibland och det är helt ok.

Våra tiders prestationsångest...

Om!

Mina missöden, mina odugliga försök att hitta jobb, alla rester från herrabordet som är långt under min kompetens, mitt kunnande och potential.

Och plötsligt slog tanken till: men tänk om jag lyckas?

Ja, tänk OM! Herregud, kan det vara så att jag fortfarande är rädd för framgång, har problem med att ta för mig och tycker att jag egentligen inte förtjänar att lyckas?
Usch så lång väg kvar!