Du behöver inte bli arg

Det finns få saker som får mig mer att se rött än den här frasen. I stundens hetta, mitt i ett häftigt meningsutbyte, bland alla flödande känslor, då jag är uppriktigt upprörd och säger ifrån. Hör jag det då, tappar jag tråden och känner ilskan växa inombords ännu mer.

Jag har länge inte kunnat sätta ord på varför det blir så, varför jag känner som jag gör och effekten blir tvärtemot den av uttalaren önskade. Till slut har jag kommit underfund med det och kan formulera det på följande vis:

Sant. Jag behöver inte bli arg. Jag behöver inte heller bli ledsen eller glad. Men känslor är inte något man BEHÖVER, de kommer och går, och bara finns helt enkelt. Jag blir arg när jag känner ilska, jag blir ledsen när jag känner sorg och jag blir glad då jag känner glädje. Och allt detta av den enkla anledningen, att jag är mänsklig.

Äkthet berör

Jag ringde mormor för att gratta på hennes namnsdag ( hon fyller inte år och det är trevligt att bli uppmärksammad någon gång på året). Mina morföräldrar är 80+, bor långt bort och jag har möjlighet att träffa dem alldeles för sällan, och det är en av skuggorna jag bär med mig i mitt liv.

En märklig dialog utspelade sig:
Jag: Hur är det med er?
Hon: Det går an. Långsamt närmar vi oss slutet.
Jag: Slutet på berättelsen...?
Hon: Ja. Så är det, inget att skämmas för. Det är inget annat än naturligt.
Jag: Sant. Men det är viktigt att även i sista kapitlet inte bara stå ut, bita ihop och vänta på slutet, utan ha in glädje ända till sista bladet.
Hon: Javisst. Mycket kloka ord, gumman.

Det där samtalet gjorde mig sorgsen, djupt berörd och framför allt oerhört varm i hjärtat. Jag har lärt mig att inte skjuta ifrån mig alla obehagliga känslor så fort de kommer, utan hålla ut för att ha mer närvaro i stunden med någon annan eller mig själv. Men jag fick en liten chock - livets slutskede var inte något mormor brukade prata om. Morfar - ja, vi har haft några samtal där mormor efter ett tag kommer in och säger "nä nu pratar vi om trevligare saker". Och nu det här... Det kändes på något sätt mer definitivt, mer äkta, mer nära sanningen och hjärtat.

Och jag blev fundersam. Och tacksam.

Livet - en fjällvandring

Såg för inte så länge sedan en bild. En massa stenar, stig i bergen, kämpig uppförsbacke. Och så text:

Sluta klaga över uppförsbackar när du är på väg mot toppen!

Har jag nämnt att berg och fjäll är min passion? Att ett bra år är ett där jag har fått vandra uppåt? Ja, det bidrar nog till att jag kände mig så träffad av bilden. För det är precis så det är: jag vet att jag är på väg uppåt. Jag kan redan ana toppen :-)

Så trött

Så trött på allt ibland. Satt på jobbet och började snyfta och hålla emot för att inte börja storgråta. Turligt nog var det sista halvtimmen så jag kunde åka hem, stänga om mig och låta allt komma ut. Jag bara grät och grät och grät i över en timme, tills en vän ringde efter att ha känt på sig att något var på gång. Tack, vännen!

Jag är bara så trött på att inte kunna slå igenom på jobbfronten. Speciellt nu, när jag inser vad jag kan, att jag är värdefull, och inte kan gå vidare, utvecklas, växa...