Jag ringde mormor för att gratta på hennes namnsdag ( hon fyller inte år och det är trevligt att bli uppmärksammad någon gång på året). Mina morföräldrar är 80+, bor långt bort och jag har möjlighet att träffa dem alldeles för sällan, och det är en av skuggorna jag bär med mig i mitt liv.
En märklig dialog utspelade sig:
Jag: Hur är det med er?
Hon: Det går an. Långsamt närmar vi oss slutet.
Jag: Slutet på berättelsen...?
Hon: Ja. Så är det, inget att skämmas för. Det är inget annat än naturligt.
Jag: Sant. Men det är viktigt att även i sista kapitlet inte bara stå ut, bita ihop och vänta på slutet, utan ha in glädje ända till sista bladet.
Hon: Javisst. Mycket kloka ord, gumman.
Det där samtalet gjorde mig sorgsen, djupt berörd och framför allt oerhört varm i hjärtat. Jag har lärt mig att inte skjuta ifrån mig alla obehagliga känslor så fort de kommer, utan hålla ut för att ha mer närvaro i stunden med någon annan eller mig själv. Men jag fick en liten chock - livets slutskede var inte något mormor brukade prata om. Morfar - ja, vi har haft några samtal där mormor efter ett tag kommer in och säger "nä nu pratar vi om trevligare saker". Och nu det här... Det kändes på något sätt mer definitivt, mer äkta, mer nära sanningen och hjärtat.
Och jag blev fundersam. Och tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar