Det finns få saker som får mig mer att se rött än den här frasen. I stundens hetta, mitt i ett häftigt meningsutbyte, bland alla flödande känslor, då jag är uppriktigt upprörd och säger ifrån. Hör jag det då, tappar jag tråden och känner ilskan växa inombords ännu mer.
Jag har länge inte kunnat sätta ord på varför det blir så, varför jag känner som jag gör och effekten blir tvärtemot den av uttalaren önskade. Till slut har jag kommit underfund med det och kan formulera det på följande vis:
Sant. Jag behöver inte bli arg. Jag behöver inte heller bli ledsen eller glad. Men känslor är inte något man BEHÖVER, de kommer och går, och bara finns helt enkelt. Jag blir arg när jag känner ilska, jag blir ledsen när jag känner sorg och jag blir glad då jag känner glädje. Och allt detta av den enkla anledningen, att jag är mänsklig.
Ett klassisk sätt att få den som blir arg att komma av sig. Vem har rätt att definiera vad någon annan känner. Det som att mötas med frasen, men lugna ned dig när man blir upprörd. Det är inget att uppröras över... Stavas på ett sätt; härskarstrategier.
SvaraRaderaFrågan är om dessa härskartekniker är alltid medvetna. Jag tror inte det, jag tror att man ofta handlar på ett visst sätt utan att reflektera. Som en del av uppväxten. Att "lugnande" ord ofta kommer från personer som har problem med att ge uttryck för sin egen ilska på ett konstruktivt sätt är tänkvärt.
SvaraRadera