Skit i Jante!

Gjorde en massa grejer för mig själv idag. Liksom, tvärtemot och feeling-good, typ. Åt lunchmat till frukost I SÄNGEN, satt i pyjamas halva dan, läste något jag längtat efter att få läsa tills ögonen tröttnade, sen gick iväg och tränade sånt kroppen gillar bäst. Och så på vägen hem sprang en otyglad tanke igenom mitt huvud:
Att må såhär bra borde vara straffbart.

FNYS. Hej och dra åt skogen, uppväxtarvet :-)))

Utanför...

Varför?

Varför kommer igen den där känslan av att finnas bakom en glasvägg, att vara bortglömd, att så mycket vilja men inte nå fram till andra?
Att andra roar sig, gör det som är mest värdefullt - ses, umgås, tillbringar tid tillsammans, medan jag tvinar bort i min ensamhet och min illusion av att allt är härligt och jag mår bra?

Var i helvete kommer allt detta ifrån?!?

Har du gjort något för dig själv idag?

Gud så skönt det var att träna! Och nu är jag på väg till en första lektion på en kurs i ett ämne som intresserar mig enormt. Något för kroppen, något för sinnet :-)

Det finns så mycket runt omkring och inom mig som är kämpigt, kräver och tar energi, äter upp mig. Det är otroligt viktigt att man gör något för sig själv, att man inte sätter sig själv sist i kön för allt som ska betas av. Att hitta det man gillar, att ta sig tid att göra det och att tillåta sig själv att njuta av det ger ork i vardagen och motgångarna och är livsviktigt! Livet kräver livslust, livet är ingen bestraffning. Oavsett vad någon annan tycker så har du rätt att må bra!

Självkänsla

Haft en svacka i veckan. Känslor av värdelöshet, av att vad jag än gör så kommer jag inte att lyckas, att jag inte kan påverka mitt liv. Den gamla vanliga visan, liksom. Förr fick en sån dag mig att bara falla längre och längre ner i ett depressivt tillstånd, evig nedåtgående spiral. Nu unnar jag mig faktiskt lyxen att tillåta mig själv att ha sämre perioder utan att dränkas i skuldkänslor. Herregud, man är ju inte mindre än en människa. Och människan är inte och ska inte vara perfekt.

Jag tänkte då lite på vad man kan och inte kan och vad man förutsätter om sitt kunnande.
- Kan du rida?
- Jag vet inte, jag har aldrig provat.

Okontakt

Den där känslan, igen. Bortstött, utesluten, obehövd. Inte helt välkommen, inte helt med. Att glida på orden, surfa på fraserna, bolla med meningarna utan att nå INNEHÅLLET. Telefonsnack om oväsentligheter. Hur har du haft det? Hur mår din äldre son? Vi ska på fest hos bekanta.

Det smärtar att kärlek kan fördelas ojämnt, värderas, strös runt efter förtjänst. Eller är det kärlek?

Varför pratar du inte med mig på riktigt, pappa?

Nyårslöften

Kom just på att jag inte har haft en minsta tanke på något nyårslöfte i år. Inte de senaste 2-3 heller, fast då bestämde jag mig vad jag skulle satsa på generellt, vilken "gren" av livet. Det har varit bostad, städa i relationsgarderoben och karriär senast. Förra årets satsning gick åt skogen och något som jag planerat skjuta på till senare tog stor plats.

I år då? Jag har redan slutat röka (gör det sporadiskt utan skuldkänslor), jag tränar redan, jag har börjat göra saker för min egen skull och fördjupa relationer med andra. Även en generell satsning på ett område är svår när livet bär med sig överraskningar och kan inte detaljplaneras. Det konstiga är att jag inte störs alls av tanken på brist på nystart. Kanske är det ett tecken på att jag äntligen har börjat uppskatta varje dag på året och förändras utan yttre press?

Bloggar man om sånt?

Jaha.
Har under min research innan jag kom hit snubblat över en del info om att psykologer bloggar minsann inte. Samtidigt finns det massvis med professionella bloggar i branschen - kloka råd, nya rön och trender och teorier inom vetenskapsgrenen. På intet sätt dåligt att de finns, absolut, men puh så opersonligt och....onära, overkligt, teoretiskt.

Inte för att jag har någon ambition att slå hål i väggen (som inte existerar). Att psykologer inte lämnar ut sig genom att skriva i det offentliga rummet om sina egna erfarenheter och problem som de tampas med är ett klokt val - deras privata liv kan påverka negativt deras yrkesutövning. Jag däremot är ingen psykolog, terapeut eller utbildad hjärnskrynklare. Jag har intresse för vårt mänskliga samspel, psykologiska mekanismer och erfarenhet av personlig utveckling och kan säga att det bästa är att se skal för skal åka av och det är den underbaraste upplevelsen som finns - att lära känna sig själv bättre och bättre.

Det krävs mycket eget arbete, det tar emot starkt rätt ofta då skyddsmekanismerna slår till. Är man envis så går det ändå, gör ont som fan många gånger när man blir medveten om sådant man har slängt långt ner i en mörk håla för att glömma. Men att gå genom den processen är värt all möda - att bli starkare, att börja ana vem jag är bortom alla förväntningar och förutsättningar, att börja leva mitt eget liv på riktigt. Du får gärna följa mig på vägen om du är nyfiken och bedöma själv; är jag logisk eller bara psyko ;-)