Varför?
Varför kommer igen den där känslan av att finnas bakom en glasvägg, att vara bortglömd, att så mycket vilja men inte nå fram till andra?
Att andra roar sig, gör det som är mest värdefullt - ses, umgås, tillbringar tid tillsammans, medan jag tvinar bort i min ensamhet och min illusion av att allt är härligt och jag mår bra?
Var i helvete kommer allt detta ifrån?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar