Kom nu ihåg:
(förnekelse och förträngning är underbara mekanismer)
Blev uppringd av far på alla hjärtans dag. Med grattis och allt. Mysigt och inget konstigt med det, om han inte hade sagt
- jag kan inte ringa mitt lilla hjärta, men jag har ju mitt stora hjärta
(lillsyrran befinner sig på andra sidan jordklotet)
- Jaha, säger jag, så jag är extra dotter då som du ringer i brist på din ordinarie?
- naä, jag ringde ju tidigare i förmiddags men du svarade inte.
Förvisso. Men vi har aldrig pratat med anledning av den dagen, det har alltid varit deras grej. Att stunta som den bästa dottern känns...sådär, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar